Måndag hela veckan

Det var visst längesen jag skrev här sist. De senaste veckorna har bjudit på en hel del långlopp, både i form av halvmaror hem från jobbet, träffa ny människa (Josefin pavagmotfortitvå.blogg.se) på 26 km landsvägslöpning, och igår ett nytt fint distansrekord på 30 km!

Igår var det dock lite gnälligt, jag hade det mycket jobbigt runt två mil. Som tur var sprang jag inte själv, och de andra fick bokstavligt talat dra mig lite i ryggsäcken. När vi bytte underlag från asfalt till sand, samt började prata om bland annat Harry Potter släppte det, och nu i efterhand är jag glad att jag inte gav upp!

Nu ska jag samla krafter för att slutföra mitt projektarbete.

Hur det känns när det inte känns bra

Startar datorn och plöjer igenom mina vanliga träningsbloggar. Läser om fantastiska tvåmilare, underbara tusingar i snömodden och 100 km veckor som var "lätt som en plätt". Om superduper roliga IW pass och egengjorda proteindrinkar. Om motivation och inget dåligt väder bara dåliga kläder. Visst är det härligt att läsa, och visst gör det en peppad att själv ge sig ut och förbruka kilometer, men hur känns det när det inte känns bra?

För det kan inte alltid kännas bra. Det kan inte alltid kännas som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (Alex Schulman!). Självklart älskar jag löpning och de flesta av mina träningstimmar i veckorna är de bästa timmarna, men ibland känns det rent ut sagt, ursäkta, förjävligt.

Det är när benen är trötta och sega. När man har för mycket kläder. När man glömt sina vantar eller när man har ont i huvudet och vet att det är en mil kvar. När man är jätte kissignödig mitt i halva rundan. När koncentrationen av mjölksyra blir alltför hög och när höfterna inte samarbetar.

Men kanske är de här passen de viktigaste ändå. Det är här man bygger pannben och skinn på näsan. Det är här man tränar det man kommer få tillbaka när det gäller. För precis som det står skrivet på mina skor så är hinder det man ser när man tar ögonen från målet.

Onsdag

Idag är den första av mina älskade onsdagar. Varannan onsdag denna terminen är jag nämligen ledig, och det är helt underbart! Jag jobbar ju varje lördag och på söndagar har jag oftast mycket plugg och mycket träning, så denna extra helgdag är väldigt välbehövlig kan jag lova.

I helgen sprang jag långrundor både lördag och söndag, tummen upp för det. Söndag var bäst eftersom vi sprang i strålande solsken och man kunde nästan tro att det blivit vår. Tittar man ut idag känns det inte riktigt så, regn och rusk.. Vi får se var dagens pass för mig, är lite allergisk mot när det blåser.

Igår sprang jag och min mamma (som siktar på halvmara på valborg!) fartlek på löpband. Jag hatar löpband men igår kändes det faktisk helt okej, och vi fick ihop en halvtimme var, kvalitet!

Nu hoppas jag på att vi slipper väder som på bilden. Jag har vant mig att springa på barmark igen och trivs utan tvekan bäst med det.