Stockholm Marathon 2011

Detta har varit den bästa helgen i mitt liv. Jag har träffat min stora idol Anders Szalkai, sprungit ett marathon och framförallt bevisat för mig själv att jag kan. Det gjorde så ont, jag hade tårar i ögonen de sista kilometerna av ren smärta. Dessa byttes ut mot rena glädjetårar när det var min tur att springa in på stadion. Ingenting slår den känslan, jag har aldrig någonsin varit så lycklig!

Jag letar redan efter nya lopp att springa och inser hur otroligt mycket jag älskar löpning, tack familj och vänner, tack för alla sms, tack alla som hejade längs banan och framförallt TACK BENEN!

Jag klarade det!

Tunga ben mot slutet, men ingen vägg och hög på löpning alla 42 kilometer!

det börjar närma sig!

Har en miljon fjärilar i magen. Nu åker jag till Sturup för att flyga upp tillsammans med Anna. Imorgon gäller det, håll alla tummar och tår ni har för mig!

Marathonfeber

nedräkningen har börjat med 5 dagar kvar till den stora dagen. Jag har förvandlats till en mega-hypokondriker med marafeber. Går inte nära mina vänner i skolan som klagar på halsont. Kramas inte, skakar inte hand och pussas definitivt inte! Går och lägger mig innan halv tio, dricker c vitamin brus, missbrukar Kan Jang och honung.

Jag känner mig inte det minsta sjuk egentligen, men alla vet väl att man kan hitta de flesta symptomen om man bara känner efter tillräckligt noga?

Ett annat problem är att jag trampade på ett örhänge med stiftet uppåt igår morse. Det gick rakt in i "trampdynan" och det gjorde ONT. Har varit nojig över inflammationer och grejer idag men efter spring hos skolsystern och naturkunskapslärare lugnade jag ner mig lite.

Det är lugnt. Jag är frisk, och i min bästa form någonsin och jag ser fram emot lördag!

are you a man or a mouse?

Gissa var jag var när värsta jordens-undergång ovädret bröt ut?

Kontraster

Igår fick jag känna mig som en prinsessa för en kväll. Idag börjar Mara-uppladdningen på riktigt och jag försöker att inte dö under tiden av alla slutprov.

Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Jag känner mig förvirrad och konstig. Tiden går alldeles för snabbt och alldeles för fort samtidigt och jag hinner inte riktigt med. Idag har jag iallafall sprungit en strand mil, pluggat och fått hem min nya fina Garmin 305.

Måndag hela veckan

Idag har jag; åkt buss, pluggat fysik, ätit lunch, varit på matte e lektion utan bok, bokat min första körlektion (!) tränat på att sminka mig (uh -_-) pluggat ännu mer fysik, nojat över alla virus som finns, ignorerat uppsatsen som ska in idag samt ätit pasta.

Nästa lördag är det Marathon-Lördag!

Nu är det dags för fredagsmyys(miil)...!

Hej!

I fredags kväll myste jag till det med ett långpass. 3 mil skulle avklaras varav 2 på egen hand. Jag startade klockan 17.00 efter ett halvhjärtat risifrutti mellanmål på bussen, en lång skoldag och jobb. Bestämde mig för att köra första varvet utan musik och började jogga mega långsamt. Det kändes nästan för långsamt men jag visste att jag skulle vara glad för tempot efter två timmar..

Jag joggade på bland rapsen och det kändes ganska bra. En del motvind uppe på landet men ingenting som inte gick att springa i. Drack vatten och åt druvsocker var 5:e kilometer. Efter ungefär 8 kilmeter började det kännas läskigt att det var så pass långt kvar. Jag kände hur folk grillade och ville mest hem och äta. Brukar ofta känna så när jag närmar mig en mil, så jag tuggade vidare på druvsockret och längtade tills det skulle gå över.

Efter ungefär 12 kilometer hade jag bestämt träff med Olle och jag sprang inom deras hus för att möta upp honom. Fick vila någon minut och benen kändes sega när det var dags att springa igen. Vi påbörjade andra varvet och motvinden hade ökat lite, men allt blir mycket lättare när man springer tillsammans med någon. andra varvet gick fort och benen kändes bra. Efter ungefär en halvmara tackade Olle för sig för att springa hem och grilla.

Jag var avundsjuk. Och hungrig och väldigt trött. VEM kommer på iden att springa 3 mil på en fredagskväll? Det var nu den "riktiga" träningen började. Jag tänkte på Marathon, självkänsla och mat, och sakta men säkert avverkades kilometer. Hittade gelebjörnar i min jackficka och blev lycklig för en stund. Tyvärr tror jag inte att björnarna var så bra eftersom jag ca 1 km hemifrån får fruktansvärt mycket kramp i magen. Detta tvingade mig till att gå och jag var grymt sur eftersom benen faktiskt börjat kännas lite bättre.

Väl hemma var jag rätt nöjd men trött. Jag var så hungrig och energilåg att jag inte kunde äta utan mådde mest illa. Tvingade i mig så mycket energi jag kunde och spolade vaderna med isvatten. Somnade sen som en stock och vaknade rätt pigg och med inte alltför mycket träningsverk. Ett bra kvitto för formen! Hela helgen har jag dock varit extra trött och seg, jag antar att det är kroppen som reparerar och bygger upp sig själv, och det är ju bra för om mindre än två veckor smäller det!

Några extra timmar?

Hej!
Mitt liv hade varit väldigt underlättat med några extra timmar varje dygn.. Har fruktansvärt mycket skolarbete framför mig och det blir bara mer för var dag. Dessutom åker jag iväg näst nästa helg för Marathon så då försvinner en del pluggtid. Nästa helg är det bal, sen lärarmiddag och till slut studenten! Som tur är börjar jag trappa ner träningen från och med lördag, annars hade tiden aldrig räckt till.

Imorgon är det sista kraftprovet på 11km*3 = 33 km. Ska ta det lugnt och fint med fokus att hålla mig borta från väggen :I

Nu; K.H uppsats, KemiB sammanfattning, FysikB sammanfattning + läxa, Matte E repitition samt Psykologi...

... Då skulle du vara en raps

Är hemma från ett varmt Grekland. Har sprungit backintervaller och varm distans. Borta bra men hemma bäst stämmer, igår underbar landsvägslöpning bland utslagna rapsfält. Nu är jag på väg hem från en lång skoldag och laddar med banan inför lång pluggkväll..

DNF

.. står det i resultatlistan från Sydkustloppet. Jag gick ut i ett tempo som var ganska högt, men som jag kört förut utan större problem. Hade en puls som pendlade mellan 195-199. Det är alldeles för högt, speciellt efter att jag sänkte farten efter 7 kilometer. Borde kanske stannat redan här eftersom jag kände att allt i kroppen kändes fel. Efter 10 kilometer blev det svart, och jag blev fångad av Olle som skickade mig till en funktionär. Det blev alltså bilvägen till målet.Det kändes väldigt surt, och jag var sjukt ledsen, arg och besviken.. Olle fångade även upp min kära syster som med 3 kilometer kvar föll ihop av energi/saltbrist (?). Även hon åkte bil till mål och den enda i familjen som korsade mållinjen var Mamma, som sprang sin första halvmara på 2.12 ! Starkt jobbat. Nu åker jag till varmare breddgrader för morgonlöpning i sanden, simning i poolen och glassuppbyggning av obefintliga muskler. Ha det fint!