Startar datorn och plöjer igenom mina vanliga träningsbloggar. Läser om fantastiska tvåmilare, underbara tusingar i snömodden och 100 km veckor som var "lätt som en plätt". Om superduper roliga IW pass och egengjorda proteindrinkar. Om motivation och inget dåligt väder bara dåliga kläder. Visst är det härligt att läsa, och visst gör det en peppad att själv ge sig ut och förbruka kilometer, men hur känns det när det inte känns bra?
För det kan inte alltid kännas bra. Det kan inte alltid kännas som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (Alex Schulman!). Självklart älskar jag löpning och de flesta av mina träningstimmar i veckorna är de bästa timmarna, men ibland känns det rent ut sagt, ursäkta, förjävligt.
Det är när benen är trötta och sega. När man har för mycket kläder. När man glömt sina vantar eller när man har ont i huvudet och vet att det är en mil kvar. När man är jätte kissignödig mitt i halva rundan. När koncentrationen av mjölksyra blir alltför hög och när höfterna inte samarbetar.
Men kanske är de här passen de viktigaste ändå. Det är här man bygger pannben och skinn på näsan. Det är här man tränar det man kommer få tillbaka när det gäller. För precis som det står skrivet på mina skor så är hinder det man ser när man tar ögonen från målet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar